tesslan6

Just nu har det varit en period (och är) då andra behöver mig väldigt mycket, och jag säger inte nej..
Det ger mig såklart en tillfredställelse att få ställa upp för andra, sådan är jag till min natur.

Men ibland önskar jag att folk bara hade lämnat mig i fred, ialla fall när jag uttryckligen har sagt att nu ska jag bara "rå om mig själv". (Eller kanske frågat om JAG behövde hjälp med något...)
Inte totalt men någon gång ibland bara. Jag kan ibland sitta och fundera på (när ingen har bett om något) -Vad fan ska jag göra nu??
Jag tror faktiskt inte jag vet det längre...

Har inte "pysslat" på länge (det som brukar vara min såkallade fristad, något jag gör för bara mig..
Bara bakat då och då. Jag bakar när jag på något sätt inte är i balans.
Är man något väldigt mycket så hjälper det att baka...
(Glad, ledsen, orolig, frustrerad, förväntansfull, arg etc etc)
Tack o lov har min goa pappa börjat köpa mjöl till mig direkt från en kvarn, 40kg i taget (:O)

Att försöka få fram till nära och kära att jag verkligen älskar att få ställa upp, att få känna den tillfredställelsen när man gör något för någon annan är underbar! Men ibland behöver man en paus..
Det är inte så smart att stå och fundera på varför man är yr och har ont i huvudet och komma på att det nog är för man inte har ätit på 3 dar... Det är ju riktigt korkat!
Och då inte för att jag inte varit hungrig utan för att jag faktiskt har glömt bort att äta...
Jag gör ingen nytta för någon om jag ligger dålig??
Men man ser till att barnen får mat och tänker, jag käkar i lugn och ro när de ätit men då har det kommit något annat emellan....

Känner att jag är sakta men säkert är på väg in i den berömda väggen.... Det hemska är att det känns som om jag sitter fast i en vagn som sakta sakta rullar frammåt, mot väggen och jag kan inte hoppa av eller bromsa...
Detta är något jag drömmer om flera gånger i veckan... jag ser den förbannade tegelväggen närma sig om och om igen.

Jag MÅR BRA av att få hjälpa, av att få ställa upp men hur jag ska få ihop det med mitt eget så kallade liv har jag inte en aning om.
Skulle vilja ringa till de som vill att jag ska göra något (arbetsförmedlingen, försäkringskassan etc) och säga att
nej jag är ledsen, men jag kan inte ordna till det för mig nu för jag har släkt och vänner som behöver mig mer..
De accepterar inte detta...
Alltså måste jag försöka orka det också...
HUR????
Jag är bara människa (även om jag ömsom känner mig som en urvriden disktrasa / övermänniska)

Idag är det Onsdag, och idag ska jag ska ställa upp för en vän som har det svårare än mig.
I morgon är det torsdag och då ska min underbara älskade lilla sessa vara här hela dagen (och det verkligen älskar jag!!! även om det är strängt ibland)
På fredag kommer min söta gud dotter och ska stanna till Söndag (älskar jag också...)

Så på måndag alltså.. Börja morgonen med riktigt starkt kaffe, och nyladdat batteri i telefonerna..
Ringa väglednings centrum och få koll på vad de kan ställa upp med vad gäller mitt eventuella pluggande
(vill gärna ha gymnasiekompetens)
Ta kontakt med min kontakt på försäkringskassan och ladda med ursäkter varför jag inte hörde av mig veckan efter midsommar som jag lovade...
Sedan ringa och prata med ett bageri i närheten om jag kanske kan få en praktik plats där, iallafall ett tag. Och HUR ska jag få ork till detta då???

JO jag köper givetvis duracell batterier....